torsdag 25 februari 2010
VECKANS GÄSTBLOGGARE
Den 16 november 2009 hände något som vände upp och ner på hela mitt liv. Det som skulle varit den bästa tiden i mitt liv förvandlades till en mardröm - en mardröm som jag tyvärr inte kommer vakna upp ifrån i första taget. Jag fick nämligen beskedet om att jag drabbats av inflammatorisk bröstcancer.
Jag var gravid då och lilla bebisen, som vi visste var en pojke, var beräknad att födas den 28 januari 2010. Men för att jag så snabbt som möjligt skulle kunna komma igång med behandling mot min sjukdom bestämdes att det skulle bli ett planerat snitt i v 32. Tiden mellan cancerbeskedet och snittet känns mest som en dimma. Det var mycket tankar och oro. Det var även en hel del undersökningar som skulle göras för att se ifall det fanns någon spridning till lungor, lever och skelett. Därför gick det inte riktigt ställa sig in på något hur det skulle bli för mycket hängde på vad svaren skulle visa. Tack och lov visade undersökningarna inte att cancern hade spritt sig till dessa platser i kroppen.
Ett par dagar efter att alla provsvaren var klara rullades jag in på operation. Det kändes lite konstigt att veta att man bara en liten stund senare skulle bli föräldrar igen. Kejsarsnittet gick som planerat och efter några minuter föddes vår lille Erik. Eftersom han var prematur och de visste att han antagligen skulle behöva en del hjälp sprang de iväg med honom till ett annat rum. Jag visste om att det troligen skulle bli så, men det kändes ändå jobbigt att det tog flera timmar innan jag fick se honom för första gången. Då låg han i kuvösen och hela han var full av sladdar och slangar och ansiktet täcktes av en cpap. Åh, vår lilla bebis! Han var så fin, men samtidigt kändes det så hemskt att han skulle kastas ut i världen flera veckor för tidigt på grund av en hemsk sjukdom!
Erik föddes den 4 december 2009 och vi stannade kvar på neo i 6½ veckor. Egentligen kan man få hemsjukvård den sista tiden, men eftersom jag ändå behövde vara på sjukhuset en hel del så kändes det enklare att vara kvar där tills han blev utskriven. Före kejsarsnittet fick jag operera in en port-a-cath (en liten dosa under huden) som jag skulle få mina cellgifter i, men tyvärr drabbades jag av infektion i den och blev dålig. Det blev fler operationer och under veckorna vi var på sjukhuset hade jag ständigt ont.
Dagen före julafton fick jag min första behandling. Det har nu gått ett tag sedan dess och jag ska snart in på min fjärde behandling. Till en början mådde jag bra, men allt eftersom tiden gått så har min kropp börjat ta mer och mer stryk av gifterna som måste in i min kropp för att cancern ska bekämpas. För tyvärr är det inte bara de dåliga cellerna som påverkas. Jag är trött och har drabbats av en del biverkningar. Jag har just nu i skrivande stund tillbringat en vecka på sjukhus pga infektion. Jag har varit riktigt sjuk och helt borta emellanåt pga starka mediciner som jag behövt för att härda ut smärtan.
Bland det värsta med att vara sjuk är att inte kunna vara med sina barn så mycket som man vill. Förutom vår bebis har vi ytterligare tre barn födda -08, -04 och -99. Det är så hemskt att själv vara så sjuk och trött emellanåt att jag inte orkar eller kan ta hand om dem. Men samtidigt som det är riktigt tufft så är det också barnen och min älskade sambo som gör att jag orkar kämpa mig vidare.
Vi är just nu mitt uppe i en flytt och i somras bokade vi även kyrkan för att gifta oss där i slutet av maj. Jag hoppas så att bröllopet blir av, men vi vet inte riktigt om vi kanske får ändra på datumet eftersom det beror lite på vart i min behandling jag är just då och hur jag mår. Sedan får vi se också hur vi löser det rent ekonomiskt. Det blir tyvärr inte så många kronor över när inkomsterna helt plötsligt består av det man får från försäkringskassan.
Många har frågat mig hur jag upptäckte att det var något fel med mitt bröst. Jo, det började med att det blev rött och ömt, så jag frågade min barnmorska vad det kunde vara. Eftersom jag var gravid så trodde hon inte att det var så mycket att oroa sig över, utan det är normalt att brösten ändrar sig och påverkas av alla hormonerna. Men mitt bröst blev inte bättre så efter ett tag ringde jag till vårdcentralen och fick en tid där. Läkaren trodde att jag hade fått en infektion och skrev ut antibiotika. Det hjälpte inte ett dugg så jag fick träffa ytterligare en läkare och fick en ny sorts antibiotika utskriven. När inte heller den hjälpte fick jag en remiss till sjukhuset. Där gjordes bland annat mammografi och ultraljud, som tyvärr inte visade så mycket mer än att det fanns en inflammation. Det gjordes också biopsier och det var där man kunde se att det fanns cancerceller.
Inflammatorisk bröstcancer är en ovanlig form av bröstcancer och är lite svår att upptäcka eftersom den skiljer sig en hel del från vanlig bröstcancer. När jag själv började misstänka att det rörde sig om cancer fick jag bara höra att jag var för ung, att man brukar få en knöl och att cancer inte gör ont. Men dessvärre visade det sig att mina misstankar trots allt stämde. Tyvärr visar den inte några symtom förrän cancern redan är i ett ganska sent skede. Det är en aggressiv form av cancer som lätt sprider sig, så den har sämre prognos för överlevnad och kräver tuff behandling. Förutom cellgifter kommer jag även behöva operera bort bröstet och strålas.
Med vår lille Erik går det bara bra. Han växer och mår fint och hans storebrorsor tycker väldigt mycket om honom. Det skiljer bara 15 månader mellan våra två yngsta så de kommer förhoppningsvis få väldigt kul tillsammans när de växer upp... och säkert kommer de bråka en hel del också! ;-) Jag har satt ihop ett bildspel om Eriks första tid i livet om ni vill se:
Jag var gravid då och lilla bebisen, som vi visste var en pojke, var beräknad att födas den 28 januari 2010. Men för att jag så snabbt som möjligt skulle kunna komma igång med behandling mot min sjukdom bestämdes att det skulle bli ett planerat snitt i v 32. Tiden mellan cancerbeskedet och snittet känns mest som en dimma. Det var mycket tankar och oro. Det var även en hel del undersökningar som skulle göras för att se ifall det fanns någon spridning till lungor, lever och skelett. Därför gick det inte riktigt ställa sig in på något hur det skulle bli för mycket hängde på vad svaren skulle visa. Tack och lov visade undersökningarna inte att cancern hade spritt sig till dessa platser i kroppen.
Ett par dagar efter att alla provsvaren var klara rullades jag in på operation. Det kändes lite konstigt att veta att man bara en liten stund senare skulle bli föräldrar igen. Kejsarsnittet gick som planerat och efter några minuter föddes vår lille Erik. Eftersom han var prematur och de visste att han antagligen skulle behöva en del hjälp sprang de iväg med honom till ett annat rum. Jag visste om att det troligen skulle bli så, men det kändes ändå jobbigt att det tog flera timmar innan jag fick se honom för första gången. Då låg han i kuvösen och hela han var full av sladdar och slangar och ansiktet täcktes av en cpap. Åh, vår lilla bebis! Han var så fin, men samtidigt kändes det så hemskt att han skulle kastas ut i världen flera veckor för tidigt på grund av en hemsk sjukdom!
Erik föddes den 4 december 2009 och vi stannade kvar på neo i 6½ veckor. Egentligen kan man få hemsjukvård den sista tiden, men eftersom jag ändå behövde vara på sjukhuset en hel del så kändes det enklare att vara kvar där tills han blev utskriven. Före kejsarsnittet fick jag operera in en port-a-cath (en liten dosa under huden) som jag skulle få mina cellgifter i, men tyvärr drabbades jag av infektion i den och blev dålig. Det blev fler operationer och under veckorna vi var på sjukhuset hade jag ständigt ont.
Dagen före julafton fick jag min första behandling. Det har nu gått ett tag sedan dess och jag ska snart in på min fjärde behandling. Till en början mådde jag bra, men allt eftersom tiden gått så har min kropp börjat ta mer och mer stryk av gifterna som måste in i min kropp för att cancern ska bekämpas. För tyvärr är det inte bara de dåliga cellerna som påverkas. Jag är trött och har drabbats av en del biverkningar. Jag har just nu i skrivande stund tillbringat en vecka på sjukhus pga infektion. Jag har varit riktigt sjuk och helt borta emellanåt pga starka mediciner som jag behövt för att härda ut smärtan.
Bland det värsta med att vara sjuk är att inte kunna vara med sina barn så mycket som man vill. Förutom vår bebis har vi ytterligare tre barn födda -08, -04 och -99. Det är så hemskt att själv vara så sjuk och trött emellanåt att jag inte orkar eller kan ta hand om dem. Men samtidigt som det är riktigt tufft så är det också barnen och min älskade sambo som gör att jag orkar kämpa mig vidare.
Vi är just nu mitt uppe i en flytt och i somras bokade vi även kyrkan för att gifta oss där i slutet av maj. Jag hoppas så att bröllopet blir av, men vi vet inte riktigt om vi kanske får ändra på datumet eftersom det beror lite på vart i min behandling jag är just då och hur jag mår. Sedan får vi se också hur vi löser det rent ekonomiskt. Det blir tyvärr inte så många kronor över när inkomsterna helt plötsligt består av det man får från försäkringskassan.
Många har frågat mig hur jag upptäckte att det var något fel med mitt bröst. Jo, det började med att det blev rött och ömt, så jag frågade min barnmorska vad det kunde vara. Eftersom jag var gravid så trodde hon inte att det var så mycket att oroa sig över, utan det är normalt att brösten ändrar sig och påverkas av alla hormonerna. Men mitt bröst blev inte bättre så efter ett tag ringde jag till vårdcentralen och fick en tid där. Läkaren trodde att jag hade fått en infektion och skrev ut antibiotika. Det hjälpte inte ett dugg så jag fick träffa ytterligare en läkare och fick en ny sorts antibiotika utskriven. När inte heller den hjälpte fick jag en remiss till sjukhuset. Där gjordes bland annat mammografi och ultraljud, som tyvärr inte visade så mycket mer än att det fanns en inflammation. Det gjordes också biopsier och det var där man kunde se att det fanns cancerceller.
Inflammatorisk bröstcancer är en ovanlig form av bröstcancer och är lite svår att upptäcka eftersom den skiljer sig en hel del från vanlig bröstcancer. När jag själv började misstänka att det rörde sig om cancer fick jag bara höra att jag var för ung, att man brukar få en knöl och att cancer inte gör ont. Men dessvärre visade det sig att mina misstankar trots allt stämde. Tyvärr visar den inte några symtom förrän cancern redan är i ett ganska sent skede. Det är en aggressiv form av cancer som lätt sprider sig, så den har sämre prognos för överlevnad och kräver tuff behandling. Förutom cellgifter kommer jag även behöva operera bort bröstet och strålas.
Med vår lille Erik går det bara bra. Han växer och mår fint och hans storebrorsor tycker väldigt mycket om honom. Det skiljer bara 15 månader mellan våra två yngsta så de kommer förhoppningsvis få väldigt kul tillsammans när de växer upp... och säkert kommer de bråka en hel del också! ;-) Jag har satt ihop ett bildspel om Eriks första tid i livet om ni vill se:
Hela den här situationen är otroligt jobbig emellanåt och man frågar sig ibland varför en del ska prövas mer här i livet än andra. Det är så lätt att man tänker "det här drabbar inte mig", men tyvärr har nu allt detta hänt och man får försöka ta en dag i taget. Jag hopps verkligen att jag en dag blir frisk och fullt ut kan få njuta av livet igen! Jag är så glad över att jag har min underbara familj och alla vänner som ställer upp till hundra procent. Himlen får allt vänta på mig ett bra tag till... för jag har så mycket att leva för!
Tack snälla Linda som ville gästblogga hos mig den
här veckan!!! All styrka till dig & din familj ♥
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggminglet 2012
Dreggellappar.se
Bonde of Sweden
Simskola i Sthlm/Malmö
Crocs
IoB-butiken
Nova Star
3 kommentarer:
Otroligt fint skrivet.
Stackars dig... Mina problem blir betydelselösa nu när jag läst detta. Lycka till!
Kram Kick
Det gör riktigt ont i magen att läsa hur fruktansvärt mycket ont en del människor måste gå igenom. Fruktansvärt orättvist!
Jag hoppas verkligen att allt går vägen och att bröllopet blir av som planerat.