torsdag 18 februari 2010
VECKANS GÄSTBLOGGARE
Idag är det Sandra med bloggen
"Själar säger aldrig farväl" som gästbloggar
hos mig!! Tack för att du låter oss få läsa om
& ta del av din älskade Troy!!
~~ 
Troy skulle komma som ljuset i tunneln. Efter ett jobbigt år, 2007, med missfall och min mammas död blev vi gravida i oktober. Efter både tidigt VUL och UL verkade allt gå väl. Bebisen i magen var väldigt livlig och vid flera tillfällen uttryckte jag; ”Jag behöver inte vara orolig för att jag inte skulle märka om bebisen mår dåligt, det skulle ju tydligt märkas om han slutade sparka.” Vi gjorde 3/4DUL och såg vår älskade trollboll röra sig. Vi såg hans miner. Vi såg att det var pappas stortår och pappas näsa. Vi såg en liten snopp. Han såg inte alls ut att heta Noe, som tänkt var. Troy blev hans nya arbetsnamn. Han såg så stark ut. Troy lät starkt, det gjorde det verkligen.
Men så kom dagen då han slutade sparka. Den 18 juli 2008, vecka 38+3. Vi försökte buffa på magen. Jag drack iskallt vatten. Pappa sjöng. Pappa lyssnade. Pappa klappade. Långsamma, sega rörelser. Men inga sparkar. Sömnlös natt. Telefonsamtal till förlossningen nästa morgon. ”Kom in!”. Det kändes oroväckande. Vi resonerade; ” Det värsta som kan hända är väl att de sätter igång förlossningen redan idag. Kanske snitt?” Vi packade därför med oss förlossningsväskan. Bara utifall. I bilen rådde isande tysthet. Trots att vi spelade vår sång och trots mitt ihärdiga pinglande med magbolan. Det var tyst och stilla. Väl framme gick allt fort. Vi kom in på rummet. BM såg avvikande hjärtfrekvens och läkare tillkallades. Jag minns; ”Det finns hjärtslag, men de är få. Han måste ut NU!”. Jag minns ett skrik. Mitt. Jag minns många lampor i taket. Jag minns skrik och panik. Mina sista ord; ”Han är död va?” Jag sövdes och åtta minuter från läkarens konstaterande föddes en livlös liten pojke, Troy. Troy föddes vit, nästan genomskinlig och genast misstänkte läkarna blodförlust. Efter sex minuter lyckades återupplivningen och Troy fördes till barnakuten. Där gavs han blod och vårdades i väntan på ambulanshelikopter till Uppsala. Jag vaknade upp. Jag förstod inte. Hur skulle jag kunna? Pappa N berättade det han visste. Visade foto. Troy var rödhårig med stora gosiga kinder. Vi fick besöka honom och vi var hos honom ända tills helikoptern anlände. Då visste de fortfarande ingenting, mer än blodförlust. De misstänkte dock att blodet på något vis förts över till mig, eftersom han inte hade några synliga skador och eftersom moderkakan inte hade synliga fel. På grund av den massiva blodförlusten var syrebrist ett troligt faktum och därför skulle han föras till UAS, då deras hypotermibehandling (en köldbehandling som minskar risken för hjärnskador efter syrebrist) varit mycket effektiv i liknande fall. Troy flögs på eftermiddagen men eftersom jag förlorat en hel del blod vid katastrofsnittet kunde vi inte åka förrän senare på natten. På kvällen fick vi ett samtal från läkaren på avdelning 95F som sa att Troy andades själv och inte visat tecken på kramper (hjärnskador). Men då vi kom innanför dörren på avdelningen (söndag morgon) förändras läget. Respirator kopplades och läkare och sjuksköterskor sprang fram och tillbaka. Vi lyckades förstå att Troy hade svårt att andas. I ytterligare fem timmar kämpade vår hjälte. Tillslut fanns inga hopp. Vi ombads besluta att stänga av respiratorn. Vem kan ta beslutet att avsluta sitt barns liv? Klockan 8.35 den 20 juli 2008 somnade vår vackra prins trollboll mellan oss.
Den morgonen gick världen under. Tiden stannade. Jag har aldrig skrikit som jag skrek då. Det var ett avgrundsvrål.
Därifrån har det varit en lång resa. En resa där världen, för oss, fortfarande har stått still medan livet fortsatt rulla för andra. Tårar i oändlighet. En pappa som inte gråter, men som slår i väggen och skriker hejdlöst mitt i natten. Saknad efter liten rödhårig pojke med mammas tummar och pappas tår.
(Läkares förklaring till det inträffade är fetomaternell transfusion. Spädbarn föds med ca 75 ml/kg kroppsvikt. Troy vägde 3,6 kilo och misstänks ha förlorat ca 200 ml. Det var visserligen inte blodförlusten i sig han dog av, utan den syrebrist som uppkom då blodet inte kunde transportera syre till kroppens celler, vilket ledde till mjölksyra. Ovanligt? Ja, det förekommer högst några fall per år. Att det är sådana här stora blodförluster är ännu ovanligare.)
Efter sex månader lyckades vi bli gravida igen och 40 veckor av konstant ångest och oro följde. Den 4 oktober 2009, efter en lång och intensiv förlossning, föddes Troys lillasyster Eira - alldeles levande. Eira betyder den lindrande och vår älskade prinsessa kom med bomull på våra sårade hjärtan. I vår familj kommer det alltid att vara en pojk för lite. En tom stol vid bordet. Sorgen har många skepnader och intar ofta ett kamouflerat läge, vi lär oss fortfarande att leva med den. Tacksamheten har blivit min ledstjärna och tacksamheten över vad som finns i mitt liv nu är överväldigande. Mycket som antas vara självklart ställs i ett annat ljus. Små ljusstrålar strålar klarare än någonsin och jag fångar varje endaste i tryggt förvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggminglet 2012
Dreggellappar.se
Bonde of Sweden
Simskola i Sthlm/Malmö
Crocs
IoB-butiken
Nova Star
23 kommentarer:
Svar: Visst var den? Jag hade gärna ägt den :) Ser ju bra ut när den står framme, haha ;) Kan ju hoppas dom är lika bra som dem är söta ;)
SV: Ja, visst är dem?!
Kul med gästinlägg!
Kram
tårarna rinner :-( Usch att läsa sånt här när man närmar sig själv...
Kul tack! :D
Vad vackert skrivit, sitter här med tårar i ögonen!
Gud vad sorgligt:-( Ohh nu blir jag nojjig
Underbart skrivet av din gästbloggare. Rörande, men ändå en glimt av hopp!
Nu rinner mina tårar...kanske ett sånt inlägg man ska läsa när man är gravid? Men riktigt fint skrivet...
SV: Tack så jätte mycket! Fin blogg du med. Och vilken hemsk händelse, blir alldeles tårögd och rörd. Hoppas att dom får vardagen att gå runt ändå. Kram
Men fy vad hemskt! Jag kan inte förstå den smärta av att gå å bära på ett barn så länge, som sedan slits ifrån en. :(
Tycker att namnet passar lillasyster bra, och hoppas ni har funnit ett nytt ljus i era dystra minnen av Troy!
Svar till Muppsan: Jaaa, jag hoppas det blir kul och att jag blir nöjd med bilderna :)
Kram kram
usch jag kan inte läsa sånt här.. beklagar.
Ja, jag gjorde det. SÅ hemskt.
Jag filar lite på det jag skrivit under lunchrasten så mailar jag det till dig under kvällen!
Ha en bra dag!
Kram
sv: Jadu om jag ändå visste det, dom vet däremot vad dom kan käna pengar på. Kanske därför det är så dyrt, för att man måste ha tandvård.
Usch jag gråter. Mina bekymmer blir så små så små...
Hellre ett skrikande barn än inget barn alls.
Vad jag lider med familjen. Tårarna kom direkt när jag läst inlägget!
Gillar att du har gästbloggare!
Kram Sofie
Vilken berättelse, så sorglig men ändå så mycket hopp och glädje efter all sorg. Jag undrar hur man orkar gå vidare. Det var många tårar som rann kan jag säga. Kul att du har gästbloggare, fortsätt med det!
Ha en fortsatt trevlig kväll! Kram
Usch..nu rinner mina tårar..riktigt fin skrivet och starkt..
Jag tycker att en sånhär sak borde inte få hända någon , fy så hemskt :(
Underbart att ni fick en fin liten flicka , men förstår att det är en oändlig saknad ....
oj....vilket starkt inlägg.
Jättefint av mamman att dela med sig av detta. Det får en verkligen att komma ihåg att uppskatta det man har!
Många gånger i livet är man tacksam för mycket, många gånger ställs man inför det faktum att små saker är viktigare än dom stora.
När man läser om just detta som din gästbloggare skriver om.....då stannar tiden en stund och man tänker extra mycket på den lycka man har. på rikedommarna man redan har i livet. Barnen är det finaste som finns.
Ibland hade man behövt att tänka extra mycket på vad som betyder mest.
Det kommer ju alltid att göra ont när man har förlorat ett liv som det planerades så mycket för.
Det är hemst men ändå så fint och hoppfullt att dom har ett litet liv som förgyller deras liv.
Man önskar ju dom all lycka i livet.
Tack för att jag får sprida Troys minne här hos dig. Det är ovärdeligt!
Hua,,,, nu gråter jag igen :( så hemskt att sånt här får hända :(
Å åå mina tårar rinner för kinderna jag känner smärtan!
VIlken starkberättelse verkligen fint skrivet.