BOMULLSFÖRÄLDER?
Nåt jag kan ge mig till känna är att jag till viss del är en curlingförälder - strävar alltid efter att inte vara det men ibland finns inte orken och då ger man efter! Önskar jag hade mer ork så jag alltid kunde vara bestämd, t.ex vid middagen eller vid läggdax. Det är dom värsta situationerna här hemma :-(Iaf.. det var ju inte det jag skulle skriva om - utan om BOMULLSFÖRÄLDRAR! Det är något jag INTE är iaf! Kanske var till viss del då Amanda var liten, men inte speciellt länge! Barn är barn och dom måste få testa sig fram för att lära sig - oavsett om dom gör illa sig! Jag är heller inte den som springer till barnen så fort dom gråter eller ramlat, och det märker man tydligt på Alvin som konstant ramlar men aldrig är ledsen :-) Han gnäller kanske till men sen är han uppe på benen igen och gör om samma misstag, haha..
I Aftonbladet står det "Efter curlingmammor och -pappor: nu kommer bomullsföräldrarna. De nöjer sig inte med att sopa banan åt barnen. De lindar in dem i bomull.
– Om barn inte får lära sig ta motgångar, slungas de ut i de sena tonåren och 20-årsåldern utan att kunna ta hand om sig själva, säger en expert."
Man kan även se på mina barn att vi inte varit några bomullsföräldrar då dom leker med andra barn, hur dom hanterar situationer med konflikter. Dom blir sällan ledsen för att ett annat barn tar en leksak eller liknande, utan fortsätter leka med något annat och undviker därmed konflikten. Men dom är båda två duktiga på att säga ifrån om det behövs - framförallt Amanda. Hon har talets förmåga :-) Hon blir inte arg eller ledsen - hon berättar och förklarar hur hon känner och hur man får och inte göra, hihi.. Lillgammal kanske!?! :-)
Barn som är vana att bli tröstade så fort dom ramlat på rumpan eller stött på motstånd ser man rätt tydligt i en barngrupp. Sen finns det säkert fall där det inte stämmer men i överlag tror jag barnens uppträdande speglar hur föräldrarna uppfostrat dem!
Jag är stolt att jag inte är en bomullsmamma men jag skäms över att jag ofta är en curlingförälder :-(
Vad är du?
Bloggminglet 2012
Dreggellappar.se
Bonde of Sweden
Simskola i Sthlm/Malmö
Crocs
IoB-butiken
Nova Star
6 kommentarer:
jag är ingen bomullsmamma men kanske så gömmer det sig en liten curligmamma någonstans inuti mig.. Har nog inte funderat så mycket utan bara kört mitt egna race :) hehhe
Håller inte med dig om att ett barn som gråter för att någon tar deras leksak har blivit "inlindad i bomull" av föräldrarna. Det beror till mångt och mycket på deras personlighet, tror jag. Vår ena son är väldigt känslig och blir lätt ledsen när någon är mer offensiv mot honom och vi har låtit honom ta motgångar och han har fått testat sig fram. Vår andra son har fått samma uppfostran och han är mer den som struntar i vilket om ett barn snor hans leksak, han kan ta tillbaka den eller säga ifrån. Han är överlag mer framåt och tuffare i många situationer och hans bror är oftast den som gråter för minsta lilla sak.
Håller med Anna. Jag tror att det beror till en liten grad på hur man uppfostrar såklart men till största del på hur barnets personlighet är. Man måste bemöta alla barn olika och alla barn har olika förutsättningar att hantera motgångar och konflikter. I alla fall i yngre åldrar. Kommer man upp i 6 års-åldern och högre kan man nog börja "skylla" på föräldrarna i större grad.
Barn som gråter när de trillar på rumpan eller uttrycker sin ilska om någon tar deras leksak är i mina ögon en mycket sund individ som ofta får sina känslor bekräftade av sin omgivning. Barn som senare går ut i vuxenlivet med en styrka i att deras känslor är betydelsefulla.
Sen är självklart alla barn olika men jag ser det aldrig som något negativt att trösta och uppmärksamma ett barn som visar sina känslor.
Jag är bara mamma, som allt jag kan för att mina barn skall få det så bra som möjligt.