torsdag 14 oktober 2010
NATTSKRÄCK
För ett tag sen så ringde Älskling hem mig då jag var ute på långpromenad en kväll.. Amanda skrek och skrek och var helt okontaktbar - jag hörde paniken i han så det var bara att springa sista biten hem. Amanda skriker fortfarande då jag kommer och Älskling sitter med båda barnen i famnen, självklart hade Alvin oxå vaknat av detta. Jag tar Amanda och går in i vårt sovrum - försöker få henne att svara mig och sluta gråta. Tröst fungerade verkligen inte... Kände paniken och tusen hemska tankar som cirkulerade i skallen - vad har hänt?? Hjärnblödning?? Varför slutar hon inte att skrika och varför är hon okontaktbar???
Efter ca en timme så "vaknar" hon och är helt som vanligt.!! Men somnar om ganska fort tillsammans med oss i vår säng - där fick hon ligga hela natten... Inte många timmars sömn blev det den natten... :-o
~~
Dagen därpå berättade jag om natten för hennes dagmamma och hon förklarade då för mig att det lät precis som "nattskräck". Något som var väldigt vanligt för barn i Amanda´s ålder - då dom växer massor och det händer mycket omkring dem!! Så det var bara att hem och googla och läsa mer om allt. Min kollega Madeleine berättade att hennes son också haft nätter med nattskräck. - Helt plötsligt var det flera jag kände som berättade om detta tillstånd - nåt jag själv aldrig hört talats om!!
~~
Nu hände det inatt igen - fast den här gången höll det i sig flera timmar. Amanda grät och grät, slet sig loss från oss och "gick i sömnen", satte sig på golvet i köket flera gånger och då vi hämtade henne så var ännu mera ledsen och ville hållas om. Kände mig helt maktlös och var själv på väg att börja gråta. Jag och Älskling hjälptes åt att trösta henne under säkert två timmar.. tillslut vaknade hon ur tillståndet och somnade om på riktigt. I min famn låg hon resten av natten!! Himla tur att Alvin är duktig och sover i eget rum och egen säng hela nätterna!! Idag får Amanda vara hemma - hon behöver nog en vildag!! Så idag försöker vi bara ta det lugnt och myser!
~~
Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm.
Sådana anfall kan uppträda hos barn från tvåårsåldern och ända fram till tioårsåldern. Ett anfall kan upplevas som dramatiskt och skrämmande för den som ser det, men det är inte något ovanligt fenomen. Vissa barn kan ha ett enstaka anfall, men för andra är det vanligt förekommande.
Anfallen varar i mellan fem och femton minuter. I själva verket är barnet inte vaket utan i djup sömn. Det reagerar inte på dina försök till tröst, utan kommer snarare att försöka knuffa bort dig. Du bör därför inte försöka väcka eller lugna barnet, eftersom det ofta sätter sig till motvärn så att anfallet förstärks. Var närvarande och se till att barnet inte skadar sig. Efter anfallet kommer barnet till ro igen. Ofta somnar det utan att ha vaknat helt. Det är ingen mening att prata med barnet om händelsen nästa dag, för det kommer inte att minnas något av det som hände. Ett sådant samtal kommer därför bara att verka förvirrande.
Det är inte klarlagt vad som orsakar nattskräck. Vissa anser att det beror på att mognadsprocessen i hjärnan inte är avslutad, medan andra tror att barn med nattskräck har ”lagrad” energi som de måste få utlopp för. Om du tror att detta kan gälla för ditt barn kan det vara bra att se om det behöver få större möjligheter att röra på sig under dagen. Regelbundna sömnvanor med en lugn läggningsritual och samtal om positiva saker på sängkanten kan också rekommenderas.
Sådana anfall kan uppträda hos barn från tvåårsåldern och ända fram till tioårsåldern. Ett anfall kan upplevas som dramatiskt och skrämmande för den som ser det, men det är inte något ovanligt fenomen. Vissa barn kan ha ett enstaka anfall, men för andra är det vanligt förekommande.
Anfallen varar i mellan fem och femton minuter. I själva verket är barnet inte vaket utan i djup sömn. Det reagerar inte på dina försök till tröst, utan kommer snarare att försöka knuffa bort dig. Du bör därför inte försöka väcka eller lugna barnet, eftersom det ofta sätter sig till motvärn så att anfallet förstärks. Var närvarande och se till att barnet inte skadar sig. Efter anfallet kommer barnet till ro igen. Ofta somnar det utan att ha vaknat helt. Det är ingen mening att prata med barnet om händelsen nästa dag, för det kommer inte att minnas något av det som hände. Ett sådant samtal kommer därför bara att verka förvirrande.
Det är inte klarlagt vad som orsakar nattskräck. Vissa anser att det beror på att mognadsprocessen i hjärnan inte är avslutad, medan andra tror att barn med nattskräck har ”lagrad” energi som de måste få utlopp för. Om du tror att detta kan gälla för ditt barn kan det vara bra att se om det behöver få större möjligheter att röra på sig under dagen. Regelbundna sömnvanor med en lugn läggningsritual och samtal om positiva saker på sängkanten kan också rekommenderas.
~~~~
Har era barn haft nattskräck??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggminglet 2012
Dreggellappar.se
Bonde of Sweden
Simskola i Sthlm/Malmö
Crocs
IoB-butiken
Nova Star
11 kommentarer:
Fabbe hade det men nu var det länge sedan. Otroligt jobbigt... Går inte att göra något förutom att finnas där och härda ut. Skulle det bli regelbundet, dvs efter ett visst mönster (ex en timma efter insomning) så kan man prova att väcka barnet lite lätt innan och låta det somna om. Men jag vet inte om det fungerar. När det slog till för Fabian så var alltid olika.
Kram!
Gu va hemskt! har aldrig hört talas om det,snällt att dela med dig i bloggen. Nu kan jag vara lite förberedd på om Kevin skulle få så. Ska tvinga sambon att l-sa detta oxå!
Hoppas de försvinner snart från din Amanda, kan inte vara kul alls..
Kram
Precis vad jag behövde läsa!
De hände oss förra veckan. Min sambo jobbar natt så jag sov själv hemma med våran son på drygt 2 år. Han vaknade mitt i natten i riktig skräck, skrek, grät, jag fick inte ta i honom, ingenting hjälpte.
Jag fick själv nästan panik. Han somnade om sen men jag kunde inte sova på ett bra tag.
De va de läskigaste som hänt mig som mamma och jag visste inte vad som hände. Men nu vet jag, de va ingen mardröm de va något värre. De måste ha vart nattskräck. Tack!
Min son har haft det och det var fruktansvärt jobbigt.
Man ska inte försöka att avbryta det utan man ska bara följa efter och set till så att barnen inte skadar sig - det lönar sig heller inte att prata med barnet om detta efteråt då dom ändå inte minns det.
Gissa om mina söta plutt vill träffa din söta lilla plutt!!! <3
Usch vad läskigt! Jag har hört talas om nattskräck men visste inte att det var sådär, att barnet är helt okontaktbart och som i "trans". Skitläbbigt, ju.
Nova har gråtit några gånger i sömnen, men inte längre än nån minut och det har lugnat henne att stryka över ryggen. Så det var nog inte det.
Hu, hoppas det går över snart och inte kommer tillbaka.
Hej raring.
Jobbigt. Noah hade en variant av nattskräck där strax när han började på förskolan - troligtvis var det så mycket som hände runt omkring honom.
Det försvann dock men jag har hört många som sagt att deras barn fått det runt 3 års ålder - har ingen riktig koll på hur gammal hon är, men nått sånt va?
Hopaps det "ger med sig" fort. Och att ni finner ett sätt att få det att funka för er.
Vi tog med Noah ut i köket och tända alla lampor -det var de enda som fungerade. När vi pratade och vyssade blev det bara sämre. Vi satt ner honom på golvet, tända lamporna och då var det precis som du skriver "att han vaknade upp"
Stora styrkekramar,
Men stackars liten!
Och stackars er också.
Jag hoppas verkligen att det inte håller i sig nån längre period.
Kram!
Det är jättejobbigt med nattskräck!
Svea hade det ett par nätter... det var i samma period som hon började skolan- nya rutiner, vänner, lärare, regler osv osv osv.
Skräcken lös i hennes ögon, hon vågade inte gå förbi spegeln i hennes rum, då hon var livrädd för något där, och satt och skakade i soffan.
Sen vaknade hon upp och somnade om snabbt.. dagen efter kommer hon inte alls ihåg vad hon var med om på natten.
Hoppas din tjejs skräcknätter försvinner snabbt, inte kul för någon av Er!
Kram!
viföräldrar hade en artikel om nattskräck för två år sen kanske. jag la den på minnet eftersom min man hade det när han var liten. kommer ihåg att det står om ett sätt att "bryta" nattskräcken, alltså inte under pågående anfall utan det tar längre tid. men nu kommer jag inte exakt ihåg hur. men dom borde ju komma ihåg.
hoppas det går bra iallafall!
Gud! om inte jag läst detta hade jag nog aldrig fått reda på att det var nattskräck. Min äldste hade det ofta när han var liten och det var en mycke jobbig period. Önskar jag visste då vad jag vet nu för att kunna förstå situationen bättre.