Helt pang bom så klev Amanda in i 4års trotsen - nästan varje em och kväll kommer hennes utbrott med slag, sparkar, hysteri, spott och en massa skrik och gråt. Det känns som att det spelar ingen som helst roll om jag dansar efter hennes pipa eller är konsekvent och är en sträng förälder - inget hjälper, hon är lika arg och förtvivlad ändå. Det är väl det som är 4års trots!

Amanda hade även 3års trots - det var intensivt med utbrott men gick över rätt så fort. Vi lärde oss att hantera hennes humör något så väl, valde våra konflikter och vi tog oss igenom det. Jag kommer dock ihåg att det var sjukt jobbigt, bloggade om det här. Men jag har även glömt hur vi lyckades med vardagen då - känner mig helt maktlös och jag har ingen ork att ta hand om henne snart. Jag försöker ta djupa andetag och påminna mig själv om att "mina barn är det bästa som hänt mig" men det är verkligen inte lätt då ens dotter skriker hysteriskt, sparkar på en och dessutom slår. Varför hon sparkar och slår? För att vi får hålla fast henne då hon ska sova annars somnar hon aldrig. Hon är som avtrubbad och förstår inte vad vi säger, även fast vi är lugna och försöker få henne att lyssna.

Snälla snälla.. låt hennes 4års trots vara en kost fas i hennes liv och snart vara över igen!! Annars ge mig och Älskling en massa massa styrka och råd :-o

Hittade väldigt läsbart info om trots och utveckling som passar utmärkt på hur Amanda är just nu:

Redan under det första levnadsåret har bebisen inte mindre än sju trotsperioder och trotsåldern vid 2-3 år känner vi alla till. Men vi kan också ha perioder av trots vid ca 4 år, 9 år, 12 år och så förstås i tonåren. Även som vuxna kan vi bli ifrågasättande och trotsiga när det händer något viktigt i livet, till exempel vid graviditet, 30- och 40-årskris, klimakterium, pensionering. Här ska det dock handla om trots under barndomen.

Trots kan vara väldigt jobbigt, både för barnet som trotsar och för omgivningen. Men trotset behövs och det är positivt eftersom det leder till mognad och utveckling. När barnet plötsligt tvärvägrar och bär sig illa åt är det lätt att vi som föräldrar tycker att vi har misslyckats. Eller vi blir oroliga, undrar vad som hänt med vårt snälla barn som vi inte känner igen.

Men det är alltså inte vi föräldrar som gjort något fel när barnet plötsligt tvärvägrar till allt och bär sig illa åt. Och det är inget fel på barnet utan det är precis som det ska vara.

Extra krävande barn:

En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.

Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning.

Att tänka på:

•Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi "välja våra krig".
•Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.
•Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.
•Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.
•Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade.
•Om du känner att du inte orkar med situationen, kontakta bvc och be att få tala med bvc-psykologen eller kontakta din BUP-mottagning.