VECKANS GÄSTBLOGGARE
Livet är märkligt.
Mycket, mycket märkligt.
Det är nog det som sammanfattar mina intryck från de senaste 2 åren.
Man vet ingenting om någonting.
Man vet inte vad som står runt hörnet och väntar.
Det enda man egentligen vet något om är det som man har just NU.
För drygt 2 år sedan tog min dotter Linnéa (1993-2008), 14 år sitt liv.
Det är helt ofattbart detta.
Hur kunde detta hända?
Hur kunde det hända oss?
Och Linnéa av alla?
Linnéa var en oerhört älskad person. Hon var vacker, framåt, ambitiös, intelligent, omtänksam, positiv och hade många vänner. Hon var ”populär” i skolan och lyckades med allt som hon företog sig.
Linnéa var ett av fyra barn i vår familj. Emelie-87, Jonas-98 och Oscar-00 heter de övriga barnen.
Vi är en helt vanlig familj, som också har haft möjlighet att ägna mycket tid åt barnen. Vi har haft möjlighet att vara ledig alla lov inklusive sommarlovet och har varje år gjort långa resor tillsammans. Vi är också en familj som är väldigt öppen och pratar om allt mellan himmel och jord. Inget är tabu eller konstigt.
Linnéa började må dåligt så att vi märkte det i februari 2008. Hon hade ångest, men förstod inte själv varför. Hon började gå till en psykolog, men mådde bara allt sämre. I mitten av april 2008 kom hon till mig och berättade att hon försökt hänga sig i sitt rum. http://ludmilla.se/2009/04/12/helvetets-dag Jag blev förstås helt förskräckt, men vi kom överens om att hon skulle läggas in på Barnpsyk. Jag sov med henne de första nätterna där. Linnéa fick diagnosen depression och fick medicin för det, men hon blev inte bättre. Hon var väldigt tydlig med att hon ville dö. Hon gjorde tre försök under inläggningstiden. Hon sa att hon inte ville fylla 15.
Efter 7 veckors inläggning blev Linnéa utsläppt på permission utan att vi blev tillfrågade. Det var då 8 dagar kvar tills hon skulle fylla 15 år. Hon passade då på och ställde sig framför tåget.
Så, i ett slag förändrades mitt liv. Min älskade dotter var borta. Att förstå detta och dessutom förstå att hon aldrig kommer att komma tillbaka är mycket, mycket svårt.
Jag insåg snabbt att detta var det absolut värsta som kunde hända mig. Vad skulle jag göra nu?
Jag hade två val:
1. Att också ge upp livet
2. Att fortsätta leva. Och det var jag ju tvungen till eftersom jag hade fler barn att ta hand om.
Om jag nu skulle fortsätta mitt liv så fanns det två val:
1. Att sörja Linnéa resten av livet, att leva i det förgångna.
2. Att fortsätta mitt liv utan Linnéa
För mina andra barns skull så kan jag inte fastna i sorgen efter Linnéa. Det blir inte rättvist mot dem. Men för att kunna gå vidare med mitt liv så måste jag först få sörja ordentligt. Det finns inga genvägar förbi sorgen. Man måste igenom den.
Hela första året ägnade jag åt att intensivt gå in i sorgearbetet. Jag läste allt jag kunde, tog kontakt med människor i liknande situation, läste det Linnéa skrivit, gjorde album m.m. När det gått ett år hade vi ett öppet hus hemma hos oss. Det var som ett avslut på det intensiva sorgeåret. Därefter tillät jag mig själv att lägga sorgen lite åt sidan och att inte leva i den hela tiden.
Jag sörjer självklart Linnéa varje dag fortfarande. Vi pratar om henne dagligen och förundras över hur märkligt livet är. Men vi har aktivt gått vidare. Jag ramlar inte ned i den stora mörka avgrunden av sorg på samma sätt som tidigare.
En del i att gå vidare har varit att vi beslutade att få ett barn till. Vi hade egentligen tagit beslut om att inte ha fler barn men detta ändrade sig när Linnéa dog.
Sophie föddes i november 2009. http://ludmilla.se/2009/11/18/lillasyster-har-kommit Hon är ljuset i våra liv. Hon representerar något nytt och en framtid. Hon sprider lycka och glädje!
Dagen före nyårsafton fick jag beskedet att jag har cancer. Det är en mycket ovanlig och aggressiv form av moderkakscancer (Choriocarcinom) http://ludmilla.se/2010/01/01/chorioncarcinom som drabbar 1 – 2 personer per år i Sverige. Jag blev snabbt överflyttad till Karolinska sjukhuset där man har mer erfarenhet och den 2 januari inleddes cellgiftsbehandlingen.
Att få en cancerdiagnos var självklart chockartat. Det är inte direkt det första man tänker på när man precis givit liv åt ett barn. Jag blev jätterädd att jag skulle dö ifrån mina barn. Jag tycker att de redan har gått igenom så mycket. Om deras mamma dessutom skulle dö i cancer, känns inte rättvist. De första veckorna av behandlingen visste vi inte hur det skulle gå, men snart såg vi hur bra behandlingen verkar. Man följer en tumörmarkör (ett blodprov, B-HCG) och kan på så sätt se hur mycket som är kvar av tumören. Jag får cellgifter varje vecka, vilket är en ovanligt intensiv behandling, och ska göra det till dess att tumörmarkören är normal. Därefter ska jag få ytterligare två cellgiftskurer.
Behandlingen går alltså mycket bra och jag kommer att bli helt frisk!
Visst känns det märkligt att man på så kort tid går igenom så mycket? Jag tror att det hänger ihop. Jag tror att sorgen efter Linnéa gjort min kropp mindre motståndskraftig. Jag tror inte att det är en slump.
Cancerdiagnosen har lärt mig mycket. Jag har ju en otrolig tur som vet att jag kommer att bli frisk. Jag behöver inte ha dödsångest och fundera på hur det kommer att gå. Däremot har jag fått mig en ordentlig funderare, en sådan som alla borde få faktiskt.
Det enda som är värt något i livet är faktiskt familjen. Det blir så enkelt när man kokar ned det.
Karriär, pengar, städning, kläder osv… Inget betyder något alls när det väl kommer till kritan.
Familjen. Vänner. De som betyder något för dig.
Dagen idag är en märklig dag!
Den är din!
Bloggminglet 2012
Dreggellappar.se
Bonde of Sweden
Simskola i Sthlm/Malmö
Crocs
IoB-butiken
Nova Star
1 kommentarer:
usch va sorgligt.. å va stark hon och hennes familj är.. !